2011-02-05

Serena Hasselblad

Serena Hasselblad heter hon och har bakgrund som ingenjör och forskare, men arbetar nu som informatör och coach inom området Aspergers syndrom. Hon har själv diagnosen. Efter en tids brevväxling har vi träffats nu i helgen när Serena, som bor i Örebro, hade vägarna förbi Stockholm. Ett långt och stimulerande samtal blev det!

Serena skulle vilja att fler såg Aspergers syndrom som en gåva och inte som en funktionsnedsättning. Hon är medveten om svagheterna som ofta följer, men menar att vinsten – de förmågor personer med diagnosen ofta har – är mycket större. Att inte ta dessa till vara blir en förlust inte bara för individen, utan för hela samhället.

Serena arbetar nu med att utforma ett nytt projekt vars syfte blir att stötta unga med Aspergers syndrom i att skapa struktur i sina liv. Hon tänker lära dem att använda verktyg av den typen som är vanligt i arbetslivet, till exempel i projektledning: målformuleringar, planer, utvärdering, uppföljning. Detta utifrån tanken att Aspergers syndrom så långt som möjligt ska ses som en uppsättning styrkor och svagheter som det gäller att få insikt i och hitta strategier kring; inte som ett funktionshinder. Hon berättade om sin frustration över det professionella omhändertagande synsättet. Förståelse och stöd behövs, men det gör även erkänsla, tro på individen, och utmaningar.  

Jag som kommer från en verksamhet där man möter ungdomar i stort behov av hjälp, kan förstå varför tyngdpunkten ofta ligger just på svårigheterna. Det är det som skapar lidande, det som behöver åtgärdas. Samtidigt finns det en skevhet i att se Aspergers syndrom endast som en funktionsnedsättning. En person som har tydliga Aspergerdrag, med de styrkor som följer med och även med de typiska svårigheterna, men som ändå klarar sitt liv, behöver inte diagnosen. Vilket leder till att Aspergerstämpeln främst förknippas med sådant man inte klarar. Vi riskerar att fokusera på halva bilden.

Tänk om vi breddade vår syn på oss själva. Vad det innebär att vara människa. Vi är olika, och är bra och mindre bra på olika saker. En bra början vore att lära oss att kommunicera på ett Aspergervänligt sätt. Är en indirekt, inlindad kommunikationsstil verkligen alltid eftersträvansvärd? Ens för de av oss som kan tyda den?